lindhjosefin

Jag känner mig verkligen ner körd i skorna. Jag vet inte varför, det har bara kommit över mig. Jag kan inte komma på en specifik situation som har gjort att jag känner såhär, men kan komma på en massa små saker som bara hänger över mig som stora svarta moln. Det här inlägget handlar om känslor och kan uppfattas jävligt självömkande, men hey, du behöver inte läsa! Jag skriver bara av mig helt enkelt.

Jag hatar att vara invalid, vill inte ha ont mer, orkar inte vänta, vill spela fotboll, saknar mitt lag, saknar känslan att springa på en grön fotbollsplan. Älskar att se på mitt kära Skövde KIK när dom spelar men samtidigt hatar jag det för jag vill så gärna vara med, det gör ont i mitt fotbollshjärta. Jag tror helt enkelt att jag inte kan må helt bra när jag inte får spela fotboll, det är en del av mig.

Jag tror att jag har ett syndrom.. Ett Josefin-syndrom. Jag tänker för mycket helt enkelt, tänker för mycket negativt, tror alltid det värsta. Och just nu är jag nere i en riktig tänka-negativt-svacka. Jag vet inte vad jag ska tycka o tänka, är det bara jag som gör fel o sabbar saker o ting?

Jag saknar en närheten som fanns i en nära relation till mig. Jag tänker inte säga vad det är för relation. Men den får mig att drömma mardrömmar, vara nere, deppig, you name it. Jag vill inte ha det så! Vad gick snett? Har det gått snett? Det känns så, Du kanske inte tycker det men jag märker sånt, jag är expert på det. Långsamt, långsamt glider det ur mina händer. Och det är här som Josefin-syndromet kopplas in. Jag sluter mig. Istället för att "kämpa" för att det ska funka drar jag mig tillbaka och tänker ännu mer negativt: räcker jag inte till? har jag gjort något fel? varför?


Men det blir bara såhär när det handlar om något väldigt viktigt. Det här är en viktig sak, för Du betyder grymt mycket för mig. Och jag vet, jag är kass på att visa det. Det är mycket lättare att skriva det än att säga det. Som sagt är jag proffs på att stänga inne allt och bara må kass inombords. Jag är inte sån egentligen, jag älskar att vara glad och den där som alltid är lite oseriös och skämtar om saker o ting. Men inte nu. Det här tar upp för mycket av min energi. Och jag återkommer hela tiden till samma tanke... Varför gör jag såhär mot mig själv? Antar att det alltid handlar om dåligt självförtroende, att man inte räcker till och rädslan för att bli lämnad ensam kvar.

Någonstans hoppas jag att allt bara ska bli bra, som förut. Jag somnar och vaknar och allt känns bra. Den där klumpen, hålet i mellangärdet är borta. Oron flög sin kos.

Jag vet att jag inte alltid är lätt, men det är inte Du heller. Men på något sätt har vi alltid hållt ihop. Vi har kompletterat varandra, varit olika som dag och natt men ändå alltid haft samma åsikter och synpunkter om mycket här i världen. Kanske har vi båda tagit det förgivet ibland, att vi båda alltid funnits där.

Visst kan det bli som förut, men det där som ligger emellan oss måste bort. Vare det sig är kinesiska muren eller en tunn vägg. Men hur gör man?

Hm, livet har banne mig sina dalar och toppar. Och jag tror att man aldrig kan få svar på alla frågor, man får helt enkelt leva med dem.

Men allt ordnar sig, eller..?